Tiden efter förlossningen

Jag kände att jag måste fortsätta lite på inlägget under...
OBS, långt inlägg men jag behövde skriva av mig lite.

I det stora hela så är jag jättenöjd med förlossningen i och med att allt gick både snabbare, smidigare och innebar mycket mindre smärta än jag väntat mig. Jag är även glad över att jag klarade mig utan smärtlindring eftersom jag känt mig lite orolig för det där med epidural då man skulle in i ryggmärgen och joxa. Personalen som var med under tiden var verkligen helt kanon så mot dem är jag också jättetacksam.

Vi stannade på BB ytterligare två nätter i och med att jag fick lite blodtrycksfall och dropp och sånt, men sen var det verkligen skönt att få åka hem tillsammans. Jag var så stolt när jag bar ut Lova och vi gick mot bilen. Jag minns att en tant i sjukhusentrén tittade på oss och sa
- Är det en lycklig nybliven mamma? :)
- Jaa, sa jag och jag kan tänka mig att mitt ansikte lyste.

Det värsta för mig var inte alls förlossningen utan det har varit tiden efter...
Samma kväll vi kom hem fick jag feberfrossa men jag trodde att det berodde på att mjölken rann till. Jag blödde även mängder men antog att det var så det skulle vara. Hade ju liksom inget att jämföra med.
Dagarna gick och jag var helt uppe i Lova så tänkte inte så mycket på att jag blev sämre. Tillslut låg jag dock bara i sängen och orkade inte så mycket mer än att se till att Lova fick amma. På söndagen, alltså en vecka efter Lova kommit, ringde jag BB för råd och dem hänvisade mig till rådgivningen (givetvis borde dem tagit emot mig och kollat så allt såg ok ut efter förlossningen). Det blev jourläkare sent på kvällen och därefter skickades vi vidare till akuten, vilket ledde till inläggning i och med att min sänka låg på 200 och mitt järnvärde på 79. Det var verkligen jättejobbigt att ha med sig Lova, inte för att hon var jobbig utan tvärt om var hon jätteduktig och lugn hela tiden, men jag ville inte att min älskade en vecka gammla bebis, skulle behöva vara i den miljön. Vi fick i alla fall ett eget rum att vänta i på akuten med tanke på Lova.
I och med att jag varit förkyld under 5 veckor innan förlossningen misstänkte dem att jag hade lunginflammation och därmed la dem in oss på lungavdelningen. De följande två dagarna var hemska. Där låg vi, jag och lilla Lova och lyssnade på gamla rosslande KOL-gubbar som hostade i rummen intill. Läkarna verkade inte bry sig om mitt låga järnvärde och sa att dem inte kunde det där med blödningar i och med att deras område var lungor. Tur att vi hade pappa Fredrik som var helt underbar och hela tiden fanns till hands.
Tillslut reagerade sköterskorna över att inget gjordes och efter dem kallat på jourläkare fick jag två påsar blod. Dagen efter skrev jag ut mig själv i ren frustation.

Dagarna som följde ägnade jag åt att ringa runt för att få rätt hjälp. Jag kom i kontakt med BB igen och fick till ett besök men inte heller då ville dem göra någon undersökning för att se om orsaken till mitt tillstånd hade med förlossnigen att göra. Dagen efter, åttonde dagen med 39 graders feber ringde jag hälsocentralen. Träffade en jättebra läkare där som sa att jag skulle kräva en undersökning hos gyn. Ytterligare en dag senare fick jag komma upp och göra en undersökning och den visade att det inte alls såg så bra ut. Jag fick ny antibiotika och nu hoppas, hoppas, hoppas jag att dem hittat rätt orsak till vad som gjort mig så dålig.

Jag känner mig ledsen och besviken över hur sjukvården kräver att man som patient måste vara så drivande och aktiv för att man ska få hjälp. Jag brukar inte klaga men det har verkligen känts som att ingen velat hjälpa mig. Kanske borde jag kollat upp mina rättigheter, som tex att jag hade rätt att vända mig till gyn direkt utan remiss tiden efter förlossningen men jag tycker det känns lite skumt att ingen av alla läkare jag var i kontakt med, själva tänkte tanken att detta kunde vara en följd av förlossningen.

Tråkigt att så många dagar gått till spillo men men nu blickar vi framåt! I dag har febern stannat på 38 och jag hoppas att jag orkar ta emot fikagäster till veckan och att Lova och jag snart kan möta upp andra mammor i Boulongern.

Mina älsklingar som fått hänga med på så många läkarbesök,
Tusen tack för att ni finns och för att jag får ha er hos mig...