Så gick det till när jag blev mamma

Jag tänkte ge mig på en förlossningsberättelse medans jag kommer ihåg vad som egentligen hände söndagen den 13:e Maj. Fredrik och jag hade vart iväg vid bågskyttebanan där hans klubb ordnade någon tävling. När vi kommit hem och ätit lunch runt 13.30 så började jag känna att något var på gång. Förvärkarna som jag känt av då och då under ett pa veckor var starkare och kom regelbundet med ca 15-20 minuters mellanrum. Det kändes dock overkligt att förlossningen skulle starta nu så jag vågade inte riktigt tro det. Jag gick och pysslade hemma och kom på att jag måste damsuga bara utifall att det verkligen var dags (varför damsuga? som om det var viktigast just då)

Runt kl.17 började värkarna bli starkare och runt kl.18 fick jag börja slappna av, lägga mig ner och andas mig igenom dem. Jag ringde förlossningen och sa hur läget var.

- Alltså det gör ju inte jätteont... men värkarna kommer ganska tätt, typ var 4-5 min, sa jag.

Kanske typiskt kvinnligt att förminska hur det känns.

Barnmorskan jag pratade med sa att jag hade nog inte förlossningsvärkar (hur hon nu kunde veta det) och rådde mig att gå och ta en varm dusch, men sa också att jag var .välkommen in om jag ville.

Tror jag har tappat tiden lite här men strax innan åtta började Fredrik bli ganska stirrig, gick och packade ner sportdryck och mat som jag förberett innan, och så sa han:

- nu ÅKER VI Anna.

- men jag har bara haft ont ett tag, man ska ha jätteont minst typ 10 h, sa jag.

- Du har värkar var 3:e minut, NU ÅKER VI, jag tänker inte förlösa något barn här hemma, sa han.

Nu i efterhand är jag evenerligt tacksam över att han övertalade mig för Lova skulle vara född bara 3 timmar senare.

- Ta inte med väskorna än, vi kommer aldrig bli kvar nu, la jag till, men Fredrik tog med väskorna och även det är jag tacksam för.

Strax efter kl.20 kom vi upp till förlossningen. Jag kände mig nästan lite dum och fjantig för jag hade fortfarande inte insätt att det verkligen var nära.

Barnmorskan sa att hon skulle titta hur mycket jag var öppen.

- ha, det är nog inte mycket sa jag, men det visade sig att det i alla fall var 3 cm.

Hon frågade hur vi ville göra, om vi ville stanna eller åka hem. Vi kom fram till att vi trots allt skulle stanna så Fredrik gick och hämtade väskan som lämnats i bilen (för det var ju verkligen ingen idé att ta med den in hade jag givetvis sagt, för vi skulle ju aldrig bli kvar eftersom jag inte haft ont i 10 h hemma första. Ok jag är rätt envis)

Jag låg kvar i det första undersökningsrummet ett tag och blev sedan flyttad till ett förlossningsrum. Värkarna vart lite starkare men jag använde andningen jättemycket. Försökte även mig på den där dyktekniken där man släpper allt och går in i smärtan. Första gångerna var det lite svårt men sen var jag verkligen helt avslappnad och inne i mig själv under varje värk. Mina värkar kom två och två och efter ett tag tre och tre. Alltså när första värken klingat av tog det ca 10 sekunder och så kom en till, och sen en till. Sen blev det paus. Fick förklarat att vissa kan har det så och man vet inte vad det beror på.

Vi började prata om epidural och jag tänkte att eftersom detta förmodligen bara var början kanske jag ville ha det sen. Hade ju ingen aning om till vilken nivå smärtan skulle gå. Dem ville dock att jag skulle ta en fragmin-spruta nu (blodförtunnande som jag tagit under graviditeten pga propp-risk) och därmed skulle jag inte kunna få epidural på 6 h. Det var inget att göra åt så då föreslog dem ett varmt bad och det tyckte jag lät bra. Jag skulle få bada om ca 30 min (klockan var 22.15 då tror jag).

Nu började värkarna dra igång och jag kände att jag verkligen ville i det där badet innan det han bli ännu mycket värre. Visste ju fortfarande inte vad jag hade att vänta eller hur mycket värre det skulle bli. Trodde ju detta fortfarande var någonstans i början av öppningsskedet. Jag sa att jag kunde tänka mig att prova lustgas en stund och jag fick visat för mig hur det funkade. Fick dock inte ut ett dugg av det. Jag andades några gånger men släppte. Provade igen. Tyckte bara den luktade skumt och kände ingen skillnad alls så jag strundade i den och fortsatte med min egen andning.

Runt 22.30 kom barnmoskan in och skulle titta hur mycket jag var öppen innan jag fick hoppa i vattnet. 

- 9 cm! Du har jättestarka värkar. Det blir inget bad!

Det kändes bra att få bekräftat att detta var starka värkar för då förstod jag att det inte skulle stegra hundra gånger mer. Men jag var förvånad... nästan helt öppen, blir det inte värre än så här? tänkte jag. Man skulle ju ha megaont i minst 10 h och sen ännu värre ont och jag skulle ju behöva massage av Fredrik och dricka gainomax för jag skulle vara så trött. Jag hade ju hittills bara använt andningen och ett lamt försök till lustgas så allt var bra mycket lättare än jag trott. Kan verkligen rekommendera alla gravida att träna andning inför förlossningen!

Nu drog dock värkarna igång ännu mer, kroppen verkligen skakade och det var allt svårare att andas. Så här i efterhand kommer jag knappt ihåg hur smärtan kändes men jag minns de där skakningarna i kroppen. Det var dock en hanterbar smärta vet jag, det gjorde inte alls så där överjävlig ont som jag föreställt mig.

22.55 drog krystvärkarna igång. Jag minns inte smärtan härifrån heller men jag kommer ihåg att jag tyckte att det var häftigt att kroppen liksom skötte sig själv. Det var som andra krafter tog över och jag bara fanns med där. Jag gastade nog endel när jag försökte pressa ut Lova men hade nästan ingen uppfattning om tiden.

En läkare som kommit in nämnde sugklocka och att hjärtljuden gått ner. Jag fick krysta samtidigt som han drog i sugklockan.

- Nu ser vi huvudet, hon har massa mörkt hår! 2 krystningar till så är hon ute.

kl.22.16 kom hon ut. Jag förstod inte riktigt hur det gått till. Jag fick säga hej till henne och känna på hennes lilla kropp men hon skrek inte och var blålila i färgen. Dem klippte navelsträngen och sa till Fredrik att följa med innan skyndade ut med henne.

Jag han nog aldrig bli rädd utan kände på mig att det skulle gå bra. Jag pratade med den barnmorskan som var kvar i rummet. Rösten hakade upp sig, kroppen var liksom chockad av hela processen tror jag.

Snart kom någon in och sa

- Det skriks en hel del där ute nu så detta kommer gå bra.

Efter ett par minuter öppnades dörren och först in var en mycket stolt pappa Fredrik med det lilla knytet i armarna. Jag har aldrig sett honom så stolt, det verkligen lyste från hela hans ansikte. Han la henne på mitt bröst men jag vet inte om jag då verkligen förstod att jag blivit mamma...

Det var så mycket att ta in och det hade gått så fort sen värkarna började. Efter 9 månaders väntan var hon plötsligt här, alldeles perfekt och underbar.

Under tiden vi fick gosa med Lova började läkaren greja med det väntade broderiet eftersom han klippt mig innan han satte dit sugklockan. Jag fick lokalbedövning då, vilket var tur för han höll på ett bra tag med sin nål och tråd och det var inte skönt.

Runt 3-tiden blev vi flyttade till BB-avdelningen. Lova låg tätt tätt, hud mot hud med någon av oss under resten av nattens timmar. Varken Fredrik eller jag sov något, vi låg bara och klappade och pussade på vårt lilla mirakel.

Lova, mamma älskar dig!