Baksidan av "att allt är bra"

Det är fantastiskt att vara mamma. Jag njuter av att ligga och titta på Lova när hon ler i sömnen av någon dröm där hon säkert gör massa tokiga saker :)

Vi har fått mängder med lyckönskningar i form av grattis-kort, presenter och sms och vi har hela köksbordet fullt med blommor. Blir rörd av att så många gläds med oss!

Men det finns också en baksida av "att allt är bra". Första veckan hemma är inte bara njutning, i alla fall inte för mig. Jag blev tröttare och tröttare, låg halvt borta i feberfrossa, hade piss-ont i stygnen, blödde mängder med blod, åt middag ståendes vid köksbänken för jag inte kunde sitta. På något sätt har man ändå ork för sitt barn. Jag ammade och bytte blöjor, kramade och pussade och var verkligen tacksam över att jag fått en helt underbar liten dotter.

I söndags blev det dock jour-läkare, akuten och inläggning. Att man ska vara så envis att man väntar in i det sista med att söka hjälp. Proverna visade att mitt järnvärde låg på 85 (gick sedan ner till 79) och sänkan på 200. Nu har jag fått 2 påsar blod, dropp och penicillin inslangat i armarna så nu börjar det vända. Dem misstänkte att jag hade lunginflammation också och ville egentligen behålla mig för observation under dagen men jag var så trött på sjukhus och ledsen över att Lova tvingades vara med mig i det där hemska sjukhusrummet på lungavdelningen där gubbarna hostade bedrövligt i rummet intill så jag krävde en utskrivning idag. Blev tillsagd att vänta på läkaren till i eftermiddag men jag sa bestämt att jag går nu i vilket fall (envishet är positivt ibland).
- Har redan packat, la jag till.
Då blev det fart minsann. Den sega läkaren kom på 5 min och nu är jag hemma med min lilla familj igen och nu ska vi njuta av varandra på riktigt.

Återkommer med förlossningsberättelsen och lite mer positiva sidor av mammalivet!