Den senaste veckan har Lova varit närhetstörstande och tvärvägrar att sova i sin säng om inte vi ligger i sovrummet. Hon somnar fortfarande ganska lätt när vi nattar henne men så fort vi lämnat rummet vaknar hon inom en kvart. Vi nattar igen, hon somnar, vi går ut och efter en stund är det samma sak igen. Så fort vi gått och lagt oss och hon kan sova med sin lilla hand så hon känner mig är det däremot lungt. (vi har hennes spjälsäng fastsatt i vår säng så den saknar ena långsidan och sitter liksom ihop med min).
Jag har googlat på det här med barns närhetsbehov och de flesta verkar tycka att man ska följa barnets behov. Om barnet behöver mer närhet under en period och därmed vill sova tillsammans med föräldrarna råder de flesta att man ska låta det göra det. När det sedan är redo för egen säng igen kommer det naturligt har jag hört andra säga. Någon som har någon åsikt om detta?
Fredrik och jag är överens om att vi ska lyssna på Lova så nu får hon helt enkelt sova i vår säng om hon vill. Det känns kallt och otryggt att tvinga henne ligga ensam om hon inte vill. Jag tror aldrig att man kan ge ett barn för mycket trygghet.
